Vi måste börja respektera varandra. Vi måste se ett mönster i det vi gör. Man kan inte göra vad fan som helst utan att det kommer konsekvenser. One thing leeds too unother. Det finns alltid saker som pekar ut att ödet existerar. Om man väljer att tro på det eller inte är nog det som avgör. Men jag hamnar ofta i sådana situationer som det bara finns en logisk förklaring på, och det är att ödet finns. Jag menar, vad fan är oddsen? Allting kan inte alltid bygga på en slump! Jag vägrar tro det. Jag tror fan att ödet spelar ett spel med dom flesta. Jag är en av dom. För jag fattar inte hur jag lyckas ibland. Fast i ödets ironi.
Jag behöver en omstart, en chans att få börja om från noll igen. Mina tårar är inte betydelselösa, de har någonting att berätta. Tårar rinner för en anledning, de river upp stora köttsår på kinderna som ingen ser. Det är bara jag som känner blodet sippra ut och blandas med de salta tårarna, som inte kan sluta rinna. Det finns nog bara en som förstår. Bara en som kan förstå att det är lättare att skadas fysiskt än psykiskt. Sår som syns läker. Smärtan försvinner. Sår som inte syns tar längre tid att läka, och det är dom man gråter för. Man gråter inte om man får en smäll på käften. Men man kan gråta utav att se de två vackraste ögonen, kolla in i sina egna. Det kan i alla fall jag gråta för. Två blåa ögon är som misshandel. Men försvinner dom kommer jag nog inte kunna resa mig igen.
Dagens puss går till Alida Kanthe, för att hon förstår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar