I'll never gonna love you right

För tre dagar sedan mådde jag så bra som bara jag kan må. Jag var i stan med en tjejkompis, inhandlat lite nya kläder och jag väntade på att få träffa den bästa som finns. För tre dagar sedan runt sju tiden var jag på mitt bästa humör. Jag var i Mölndal med den bästa som finns, käkade på Kafé Skåne. För tre dagar sedan klockan halv tolv var jag lycklig. Jag hade fått en present av den bästa som finns, och då låg han och sov med huvudet i mitt knä.
För två dagar sedan mådde jag så bra som bara jag kan må. Jag var på väg hem från den bästa som finns och jag log hela vägen. För två dagar sedan runt sju tiden mådde jag lika bra. Jag satt ute med en gammal klasskompis och pratade om allt mellan himmel och jord. För två dagar sedan klockan halv tio mådde jag för jävligt. Det var efter ett samtal med den bästa som finns. Han var...besviken.
För en dag sedan mådde jag så dåligt som bara jag kan må. Jag låg inne på mitt rum och planerade att ligga kvar där tills allt var glömt. För en dag sedan runt sju tiden mådde jag inte alls bra. Jag satt ute i en skog och lipade med en älg tio meter ifrån mig. För en dag sedan klockan halv elva visste jag inte hur jag mådde. Jag var tom, och jag orkade inte bry mig längre. Men samtidigt livrädd för att förlora den bästa som finns.
Just idag är jag...absolut ingenting. Jag är lite glad, lite ledsen, lite arg och mycket irriterad. Folk lägger näsan i blöt för mycket, tycker jag. Men det har jag iförsig alltid tyckt. Jag håller fast vid att man ska skratta åt livet. För livet är för kort för att tas på allvar. Skadar man inte någon annan är man fri att göra vad man vill.
Förlåt min vän om jag har sårat dig på något sätt. Det var absolut inte meningen, men att inte prata om det löser ingenting. Love you.

the world is yours

Blir ett litet inlägg nu innan jag ska in till stan med Linnea. Jag har väll inget speciellt att tillföra här, men kände ändå för att skriva lite. Man vet ju aldrig riktigt vad som dyker upp. Jag ska passa på att be om ursäkt till mina kära vänner som har påverkats av mitt sega humör nu de senaste dagarna, men nu börjar det faktiskt lättas upp. Kan bero på att jag ska få träffa min saknade gosegos idag, vet inte. Det är väll ändå konstigt att vissa människor behövs såpass mycket i ens liv, annars känns allting deppigt? Och det är inte förens man har varit utan personen som man märker hur mycket personen behövs? Lite små gulligt. Undrar om jag har den effekten på folk? Om jag försvinner, märks det i någons liv då? Inte för att agera emo här, men kan man verkligen veta säkert att man är älskad? Haha, nu räcker det. Ta er en tankeställare så pyser jag nu! Ha det fint, puss!

some kind of a game

Det var äkta. Glöm inte det. Planen var att bara släppa allting och låta livet flyta med tiden. Inte tänka på något särskilt, bara vara. Är det så farligt att låtsas vara någon annan ibland? Men människor manipulerats väldigt rätt. Alla ska gå i samma spår, alla ska följa samma mönster. Varför inte bryta sig fri? Livet är teater, det är bara att välja sin roll. Välj din roll och spela den så bra du kan. Fast vänta...på teatern väljer man inte sin egen roll. Någon annan bestämer.

Jag saknar en vän som jag behöver mer än allt annat just nu.

in my mind I'm a fighter

Det här är inte för dig, det är för mig. Men jag vet inte vad det är för mening med att försöka trycka in mer lärdom i mig, för jag tar ändå inte åt mig. Mitt hjärta är iskallt, det slår inte ens. Så förvänta er inga ursäkter. Som en utav mina närmaste polare sa till mig, "Du är redan körd. Du och jag är redan förstörda". Är det så? Ja, det kanske är så. Jag har nog sabbat jävligt mycket. Men så är det när man är helt jävla pantad i huvudet. Men idealet av idag är ju att man ska vara blåst. Man ska skratta, flamsa och vara kaxig i allmänhet. Snabba repliker med snabba svar. Vita leenden och död blick. Hälsa inte på någon, hjälp inte den som ramlar, prata så lite som möjligt med de du inte känner. När du är omringad av dina vänner- explodera! Sluta aldrig le, prata non stop. Flamsa, fnittra, kläng och häng, var allmänt dum i huvudet. Det kommer du långt på. Kräv uppmärksamhet, gå in för det som fan, jag lovar att du lyckas. Är du tyst, är du tråkig. Är du allvarsam, är du tråkig. Är du ensam, är du livsfarlig. Ingen vill synas med den som är ensam. Man tar avstånd från den som är ensam. Ensamhet ger noll poäng. Många vänner ska du samla omkring dig, det ger hundra poäng. Sluta aldrig le.
Jag ler alltid. Jag är sällan ensam. Jag festar, och flamsar och är allmänt dum i huvudet. Jag lever inte som jag lär.

live fast die young

Framtiden har redan börjat, mina vänner. Allt ni drömt om att göra finns i era händer just nu. Det är bara att ta för er av livet. Kasta er in, drömmar är till för att bli verklighet. Det är nu ni lever, så lev ut så mycket ni kan. Själv lever jag i en gyllene era, jag är i den åldern som att medelålders längtar tillbaka till. Så nu ska jag leva. Jag ska leva ut. Det är aldrig försent, men jag tror på att man själv märker när livet börjar dö ut. Det är inget som kan sättas en diagnos på, utan det känner man. Nu lever jag, nu lever du, gör det bästa av situationen. Stop worry, man. Det löser sig, allt löser sig. Förr eller senare. Sluta överdriv, sluta överdramatisera. Love & peace, bring the hippies back. Kanske är jag en nutids hippie, vem vet. Låt oss ingå i ett kontrakt; Lev nu medan du kan. Lev ut ditt liv så mycket du kan, medan tiden än finns kvar. Snart ligger vi ändå nakna i gravarna, så låt inte drömmar förbli drömmar. Gör dom till din verklighet och vardag.
Jag älskar er, ha det.

du kan göra mamma stolt en annan dag

Jag ska sova nu. Ingen aning hur jag hamna här. Jag har inte någonting att berätta, ingentinga att skriva om, ingen känsla att förmedla. Jag är tom idag. Det har varit en bra dag idag, Linnea gjorde den bra. Men nu är den tom. Huset är tomt, allt är tyst. Men måste man vara fylld till bredden hela tiden? Måste man vara antingen glad eller ledsen, lycklig eller fylld med sorg? Finns det inget mellanting? Kan man inte vara neutral i en tid? Inte känna något speciellt alls. Förhoppningar byggs upp för att raseras, så varför inte luta sig tillbaka och inte ta in någonting alls? Det verkar väl vara en lösning när man inte orkar mer. Men jag tror inte att det hjälper. Man lär sig ingenting på att vara neutral. Om man inte tar in någonting kan man aldrig ifrågasätta, och på så sätt aldrig lära sig. Men handlar livet om att lista ut vad det går ut på? Det verkar som att folk tror det. Är meningen att man ska jobba, sova, dö så är livet överskattat. Ur min synvinkel. Vad är meningen med livet då? Kärlek? Kärlek varar aldrig för evigt. Lågan brinner ut sooner or later. Jag tror de flesta par hållir ihop för att det blir för komplicerat att separera. Klart, det kan finnas undantag, men jag tror faktiskt att det är så statistiken ser ut. Jag orkar inte bry mig faktiskt. Jag tror att meningen med livet är...nej, jag har ingen aning. Man borde inte göra saker större än vad dom är. Och människor är bra på det. Vi är inte heligare än allt annat som existerar, vi har inte ens varit på denna jord länge och vi har redan lyckats sabba det. Men skit samma, jag orkar inte bry mig nu. Inte idag. Jag måste sova, ska upp tidigt imorgon. Ha det.

I just say it - everything is all right

Vi två. Har du glömt? Har jag glömt? Nej. Men jag har ändrat vår historia. Allt var inte så magiskt som jag intalat mig. Allt var inte så underbart spännande, som jag tvingat mig själv att tro. Förlåt. Jag ljuger. Det var magiskt. Det var underbart spännande hela tiden. Det fick mig att skaka, du fick mig att skaka. Vi är vänner nu. Nära vänner. Jag känner dig mer än vad du känner mig, men du är ändå en utav mina närmaste. Du är en sån som ger mer än vad du tar, och jag är motsatsen. Jag älskar det. Du kan öppna dig för mig, och du accepterar att jag inte klarar av det. Allt vi gjort tillsammans, allt du fått mig att inse. Du är nära, men ändå så långt borta. Jag kan aldrig riktigt sätta fingret på vad det är du har. Bara det faktum att aldrig riktigt vet om jag kan få tag på dig, eller vart du är någonstans...det är underbart. Du svarar inte alltid när jag ringer, men du slutar aldrig ringa mig. Det är underbart att känna sig behövd. Men har du glömt? Har du glömt allt det du sa? Allt du fick mig att göra med bara ord? Snuddar det aldrig dig när vi ses? Jag hoppas verkligen att du har glömt. Sudda ut alla minnen bara. Radera! Delete! Backspace! Ha kvar allt vi gjort som vänner, det kan vi prata om. Men låt oss glömma allt annat, låt oss lägga undan det. Våran vänskap ska du tänka på, allt det andra är mitt. Du har ingen rätt att tänka på det. Jag lär mig av det som hände mellan oss. Jag ska aldrig säga sanningen till nån, som saknar förmågan att förstå. Vem lämnade vem egentligen? Du sa jag älskar dig, jag sa dra åt helvete. Det var på den tiden när styrkan var störst. Allt var mycket lättare när jag stängde in allting. Det gjorde mig mer självsäker. Men nu pratar jag, nu öppnar jag upp. Jag är för sårbar nu för tiden. Varför ska man prata om problem? Varför ska man gråta ut? Kan man inte gråta framför sig själv bara? Räcker inte det? Jag ska ta upp det jag en gång höll fast vid. Det blir vad jag gör det till.
När du gett allting som dom säger att du har. När sista bussen gått. När vi sagt godnatt. När du gått tillbaka till samma plats igen. Jag tänker på min vän som får mig att känna mig liten. Han som jag inte står ut med. Han som får mig att le som ingen annan, sjunka lågt och be om mer. Du flyger högre än oss andra, man får se upp varenda gång. Du behöver inte ta dig själv ner till jorden, för jag är din vän ändå. Jag älskar dig uppsnärjd. Jag undrar hur du gör, är det lättare att falla med ena foten utanför? Det finns inga brustna hjärtan här, det finns underbar tystnad.

känslomässigt störd, egoistisk och kall

Hej...bloggen? Hej, du som läser? Hej, du som bara hamna här i brist på annat att göra? Jag bloggar. Vad innebär det egentligen? Varför skriver jag inte i en enkel dagbok, istället för att lägga ut mina tankar på nätet? Vem är det jag vill ska läsa? Är det meningen att någon ska bli imponerad, intresserad, fixerad? Av mig? Nej, inte en chans. Jag vill inte ha någon uppmärksamhet för det jag skriver här. Det är ju mest skit. Jag skriver ju bara för att skriva av mig, jag ser ju ner på bloggare i allmänhet. Så varför bloggar jag då? Det är för att någon ska läsa, va? Så måste det ju vara. Någon ska läsa när jag skriver om mina innersta tankar. Någon ska läsa om mina åsikter. Någon ska läsa allt skit snack om vad min dag har innehållit Men vem är någon? Vem ska känna sig träffad? Vem är det jag skriver för? Jag skriver ju bäst när jag är ledsen, eller bekymrad Det är då orden rinner ur mig. Så jag borde ju skriva för någon som gör mig ledsen eller bekymrad Men varför skulle jag vilja ödsla energi på en sån typ? Folk som sårar gillar inte jag, dom får bara stå i skuggan av alla andra. Gör du mig illa på något vis kommer du aldrig få tillbaka din plats, serru. Lite så funkar det, att jag ställer "sårare" i skuggan. Och där kommer dom alltid få stå, även fast jag ler mot dom. Men det finns en som har sårat som aldrig kommer stå i skuggan av någon annan. Är det henne jag skriver för. Ja, det är det nog. Hon som har svikit mig, slagit mig, ljugit mig rakt upp i annsiktet. Hon jag egentligen inte står ut med lägger jag energi på. Ja, så är det...jag skriver för mig själv.

ur ett annat perspektiv

Jag har tänkt på en grej. Varför lever vi inte ut våra egna liv, utan begränsar dom? Till en viss del tar vi beslut "on our own", men nästan alltid tänker vi på vad resten av folket skulle tycka. Varför, egentligen? Och vi överdramatiserar ju allting också! Det är verkligen synd, faktiskt. Om alla bara skulle sköta sitt, leva sitt liv utan att behöva bekymra sig, skulle inte det vara roligare? För just nu växer alla upp till att bli tråkiga, allvarliga, vuxna nissar som kommer ångra hela sin livstid redan vid fyrtiofem. Ordet vuxen är väl för fan inte ett ord som ska betraktas som ett tråkigt ord? Det blir väl vad man gör det till. Visst, man måste ta mer ansvar som vuxen, men måste man överdriva allt till en tråkig nivå? Va fan, smoke some weed and chill out! Om du känner för det, varför inte? Olagligt. Så klart. Kanske just därför ska du göra det, lilla kontorsråttan. Släng dig ut i det okända för en sekund. Och jag vet att ni hatar när skriver om sex, men jag tycker att det är ett utav det bästa exemplens i ett sånt här sammanhang! För alla är ju livrädda för ordet sex, eller hur? Det ska tystas ner, och det hör till det privata, men OJ vad det viskas om ändå! Varför är det så stor grej? Om man skyddar sig kan man väl få ligga med vem fan man vill? Om man är redo att få världens smutsigaste rykte i samhället, knulla! För det är det som väger mest, egentligen. Tjejer som ligger mycket är horor, killar som ligger mycket är......ja...vad? I mina ögon är killar som fått ligga mycket, waaay to confedent! Medan tjejer egentligen blir mer osäkra. Eller? Jaja, det är inte det som är poängen. Det är bara det att jag tycker det är så tråkigt att man begränsar livet. Slösar energi på onödiga människor som har egna liv att leva. Så varför till fredställa dom? Men om du vill skita i hela släktmiddagen på julafton för att åka på raveparty, när du är femtio, DO IT! Och om du vill skita i allt det dina polare försöker "lära" dig, när du är sexton, DO IT! Hoppas jag gjort mig tydlig. Ha det bra.