Vi två. Har du glömt? Har jag glömt? Nej. Men jag har ändrat vår historia. Allt var inte så magiskt som jag intalat mig. Allt var inte så underbart spännande, som jag tvingat mig själv att tro. Förlåt. Jag ljuger. Det var magiskt. Det var underbart spännande hela tiden. Det fick mig att skaka, du fick mig att skaka. Vi är vänner nu. Nära vänner. Jag känner dig mer än vad du känner mig, men du är ändå en utav mina närmaste. Du är en sån som ger mer än vad du tar, och jag är motsatsen. Jag älskar det. Du kan öppna dig för mig, och du accepterar att jag inte klarar av det. Allt vi gjort tillsammans, allt du fått mig att inse. Du är nära, men ändå så långt borta. Jag kan aldrig riktigt sätta fingret på vad det är du har. Bara det faktum att aldrig riktigt vet om jag kan få tag på dig, eller vart du är någonstans...det är underbart. Du svarar inte alltid när jag ringer, men du slutar aldrig ringa mig. Det är underbart att känna sig behövd. Men har du glömt? Har du glömt allt det du sa? Allt du fick mig att göra med bara ord? Snuddar det aldrig dig när vi ses? Jag hoppas verkligen att du har glömt. Sudda ut alla minnen bara. Radera! Delete! Backspace! Ha kvar allt vi gjort som vänner, det kan vi prata om. Men låt oss glömma allt annat, låt oss lägga undan det. Våran vänskap ska du tänka på, allt det andra är mitt. Du har ingen rätt att tänka på det. Jag lär mig av det som hände mellan oss. Jag ska aldrig säga sanningen till nån, som saknar förmågan att förstå. Vem lämnade vem egentligen? Du sa jag älskar dig, jag sa dra åt helvete. Det var på den tiden när styrkan var störst. Allt var mycket lättare när jag stängde in allting. Det gjorde mig mer självsäker. Men nu pratar jag, nu öppnar jag upp. Jag är för sårbar nu för tiden. Varför ska man prata om problem? Varför ska man gråta ut? Kan man inte gråta framför sig själv bara? Räcker inte det? Jag ska ta upp det jag en gång höll fast vid. Det blir vad jag gör det till.
När du gett allting som dom säger att du har. När sista bussen gått. När vi sagt godnatt. När du gått tillbaka till samma plats igen. Jag tänker på min vän som får mig att känna mig liten. Han som jag inte står ut med. Han som får mig att le som ingen annan, sjunka lågt och be om mer. Du flyger högre än oss andra, man får se upp varenda gång. Du behöver inte ta dig själv ner till jorden, för jag är din vän ändå. Jag älskar dig uppsnärjd. Jag undrar hur du gör, är det lättare att falla med ena foten utanför? Det finns inga brustna hjärtan här, det finns underbar tystnad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar