Japp, nu ska detta bli ett grymt inlägg. Ni ska få känna igen er i det jag skriver det. Så fort mina fingrar nuddar tangentbordet och skapar meningar, ska ni känna er träffade. Here it goes.
Har någon, vem som helst här, känt att en låttext handlar om er egen livssituation? Eller har ni någon gång kollat på en film och känt "wow, det där är känslan jag gått och bärt på i år nu, och bara genom en replik har den där skådespelaren berättat precis hur jag känner."? Eller har ni sett någon på stan, någon som du inte alls känner, som pratar med någon polare och använder dina ord, och dina åsikter? Om någon här vet vad jag menar, hur regerar ni? Får ni ett ljus i blicken, kanske ett litet leende på läpparna? Har ni fått lust att springa fram till den där personen på stan, och bara jubla att ni känner exakt likadant? Har du kvävt impulsen och skrattat åt din egen tanke, och fortsatt gå istället? Hm...okej, vi vänder på det. Hur hade du reagerat om någon helt främmande människa tagit tag i dig, jublat fram att ni delar samma tanke och åsikt? Skulle du förskräckt tagit ett steg bakåt, och chockat spärrat upp ögonen och bara ge främlingen en konstig blick? Väntat på att främlingen ska lugna sig, och sen bara nicka lite generat och sen fortsätta gå med dig polare? Skulle du börja fnissa och säga "va fan?" till din polare, och efter några timmar skulle mötet vara glömt? Skulle du börja gapflabba på plats och fnissa "Fan, va rädd jag blev!" till din polare, och med stor möda ta dig därifrån med vingliga skrattiga ben. Eller skulle du blivit glad enda in i själen och välkomnat främlingen in i en konversation, som kan sluta var som helst? Skulle du vågat det? Nej, antagligen inte. Du skulle spärrat upp ögonen och skrattat. Så chockad av att en främling ens rört vid dig. För så gör man väl inte? Det är väl fel? Man ska väl sköta sig själv, ha sina tankar för sig själv, och ALDRIG dela glädje med någon man inte känner! Du skulle säkert tro att främlingen var skadat på något sätt. Typ dum i huvudet. Vet du vad du är då? Du är en äkta instängd svenne. Jag med. Det är sorgligt när man ser det ur olika synvinklar, och inser på vilken plats man står på. Så var det inte förr. Förr kunde man ha gemenskap med dom man inte kände. Men samhällets gemenskap har sugits ut ur Sverige, och ingen vet varför. Varför ska allt vara så självständigt? Varför får man inte visa känslor? Det är så jävla tråkigt! Alltid är det "sköt dig själv". Hälsa inte på någon du inte känner. Förutom om du är på fest, och du har alkohol i blodet. Då kan du hälsa på alla. Då kan du be de åtta 13-åringarna på tåget att hålla käften, för att ingen är intresserad om var ni tycker och tänker om killen i er paralellklass. Men i vanliga fall, ska du sitta tyst. Bara ignorera de åtta 13-åringarna, och sätta in headsetet i öronen och försvinna in i din värld. Alla i tystand. Alla instängda i sig själva. Tråkiga jävlar. Jag är likadan, så jag klagar inte bara på dig. Ta det lugnt, alla är likadana. Känn dig inte träffad. Du bara en i mängden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar