sommaren är kort, lalala

Heeeeeeeej! Vaknade klockan...allt för tidigt idag! Det har gjort att jag har varit helt spidad hela dagen. Har inte kunnat sitta still en minut! Linnea hämtade mig vid kvart i elva, och då åkte vi ut till Snipen. Solade lite, men sen blev vi allt för rastlösa så vi åkte och käka istället. Det var på resan tillbaka till Lindome som jag spårade ur totalt...Linnea var nära på att klappa te mig, men fan va jag hade roligt! Sen åkte vi till Kållered, hämtade pengar hos Linneas father och så köpte vi en pinne på Coop. Jag ÄLSKAR pinnen!! Den var så jävla praktisk! Synd att Linnea skulle ha den.....men jag hade jävligt kul med pinnen på moppen..grr! Haha! Blev lite sur när jag inte lyckades knocka Magnus bil när han körde förbi bara...hihi! Sen kom jag hem, och då la jag mig på altanen och kladdade in hela mig med olja och pressade sönder. Haha, jag kände mig som en friterad potatis! Kladdigt som fasen blev det, men det var gött! Nu...gör jag ingenting. Ligger och stirrar surt på en mobil som har slut på pengar. Och jag väntar på att Mongo-Magnus ska ringa, men det lär ju inte hända så jag kan lika gärna ligga här och halvsova lite.
Kollar upp, ser mig omkring i rummet. Kläder, väskor, tidningar, kuddar och tallrikar täcker golvet. Bara på få ställen ser man hur trägolvet försiktigt tittar fram. Persiennerna är som vanligt nerdragna, men solen tar sig in på sina ställen ändå. I den stora sängen, den som tar upp den mesta av rummet, ligger en flicka. Flickan tänker på två pojkar. Den ena tänker hon på för att hon saknar honom. Hon saknar känslan i magen som han ger henne. Den andra tänker hon på för att hon undrar. Hon undrar hur länge hon ska behöva undra. Flickan reser sig upp ur sängen, öppnar dörren och går ner för trappan. I hallen tar hon på sig skorna, sedan öppnar hon ytterligare en dörr och går ut i sommarvärmen. Hon börjar vandra gata för gata, utan att ha någon speciell destination. Plötsligt ser hon en gammal vän som sitter på en bänk intill vägen. Hennes vän sitter med ansiktet vänt åt ett annat håll, så han ser inte att hon kommer. Flickan ökar sina steg och är snart framme hos sin vän. Hon lägger en hand på hans axel och han ser upp på henne. Flickan blir iskall på en sekund, backar tre steg bakåt, och känner hur tårarna börjar rinna. Hennes vän, en vän som hon känt så länge nu, har inget ansikte kvar. Det finns bara mörker. Han reser sig från bänken, går mot flickan som förskrämt står kvar. Han kommer närmare och närmare, tillslut är han så nära att hon känner sig obekväm. Annsikte mot annsikte, tiden stannar upp, det finns ingenting kvar att säga. Plötsligt slukas de båda av ett kolsvart mörker. Flickan kan inte avgöra om de far upp eller ner, hon känner sig bara tom. Tom på glädje, tom på sorg. Ingenting finns kvar.
Det största inom mig är tomheten.